Septemberbloggen

Nu kommer vi in i hösten som visar sig med sina härliga färger, i denna blogg tar jag upp ett ämne som kan vara intressant av olika slag. Jag berättar om de första amatörrevyerna som spelades i Finspång.

Jag som tidigare har lovat er fler av mina låtar där jag tillsammans med Lillian sjunger, här är ett par låtar till ni kan lyssna på.

Rosita

Marielle

Redan strax innan sekelskiften 1899-1900 spelade musiken upp till dans i samlingslokalen Kulan i Finspång. På nyårsafton gick man och hörde när det nya århundradet ringdes in. Lokalen Kulan låg i nära anslutning till spikfabriken nedanför Tornhagen och klockstapeln.

Åren 1920 och 21 framfördes de första amatörrevyerna som man känner till i Finspång. Det var på Finspångs teater på Östermalm som föreställningarna ägde rum. Revymakarna var bröderna Ove och Sölve Möller som arbetade på STAL och slottskontoret. Revytiteln blev ”Tänk om Aurora visste’t”.

Lokalrevy i Finspong 1921. Tänk om Aurora visste´t

På hösten 1921 framfördes på Finspongs teater en amatörrevy. I revyn ingick bl.a inslag om det glada slottslivet under skön Auroras dagar.

Sången om Aurora sjöngs då av textförfattaren Sölve Möller.

Så här lyder texten:

Jag vill för eder besjunga Om Finspong, som är och som var, och låta min stapplande tunga förtälja om sällare dar. En stjärna uti Östergötland vårt Finspong en gång varit har men nu, nu finns knappast ett grand av all den ståten, mer kvar. Nej annat var det, när Aurora helt med sin skönhet hon oss bedåra. Jag aldrig glömmer vår Aurora jag ofta drömmer om flydda dar, Förr göt dom här stora kanoner nu gör dom turbiner var dag. Förr fanns här bara valloner nu finns här en från vår stad. Förr fick väl var timme man streta fast lönen var liten och knapp men nu, nu vill ingen arbeta nu bara man grälar ikapp Nej annat var det. . . . I parken med dess gamla minnen, är slut med all skönhet och prakt och bittert det rör våra sinnen, nu haver en järnväg där lagts. Jag aldrig, nej aldrig förlåter att slottsparken ni nu förstör, och skön Aurora hon gråter i graven, men ingen det hör Nej annat var det. . . .

Finspongsrevyn

Att Finspongsborna i lördags afton väntat och berett sig på ett verkligt nöjesevenemang, då Finspongsrevyn hade sin premiär, där om vittnade en till sista plats fullsatt salong. Och förväntningarna, man med fjolårets roliga revy i minne tillägnat sig, gingo också i uppfyllelse, kanske i högre grad än man över huvud taget har rätt att vänta av ett amatörverk. Den röda tråd, varpå detaljerna hopfogade, skulle undergå den färg och miljöförändring, som samhället varit utsatt för sedan den tid då Finspongsdrottningen Aurora förde sitt gustavianskt lysande och glada regemente å slottet.

Och denna förändring ger verkligen anledning till revyns titel ”Tänk om Aurora visste’t!”. Revyn skildrar i sin första akt det poesifyllda liv Aurora o hennes celebra omgivning - Bellman, Sergel m.fl. framlevde i Finspongs sköna och pietetsfullt vårdade nejder. Den utformning denna miljöskildring fått i revyn och de starkt verkningsfulla effekter författarna – herr Sölve och Ove Möller – här lyckats framskapa var verkligen betagande såväl vad beträffar text som utstyrsel. Väl funnet!

Ett tankeexperiment!

Och alla dessa lysande personligheter från Auroras tid försättas som vardagsmänniskor in i nutidens prosaiska Finspongsmiljö. Den kontrastverkan som här åstadkommes var grotesk och får väl betecknas som experimentel misshandel för vilken vederbörande säkerligen betackat sig. Denna avdelning blev med avsikt poesifattig och även kanske ofrivilligt i annat avseende fattig. Det enda som avbröt var Sergel och De Geers vaktmästareroller, som med sitt ”galjenlynne” gav några prov på äkta humor. Det övriga – Kara Ikis imitation och ungkarlens uppenbarelse undantagna – var knappast mer än utfyllnad, som även här och där hade smaken av omtugg. Så bli då vederbörande gustavianer – man är tacksam å deras vägnar – försatta till sin rätta miljö. Mardrömmen är slut. Vad författarna inlagt i sin revy skulle säkerligen ej kommit till sin rätt om ej regin varit så lyckad. Knappast något felade här.

Vad de spelande – amatörer från samhället beträffar – så böra dessa rättvisligen i första akten och epilogen dela äran och blommorna är lika, damerna för sin fägring och för sitt väl lagda blomstersirade språk och herrarna för sin livliga underhållning av damerna och publiken. I det övriga få de förut nämnda figurerna buga sig för applåderna. Inramningen och dekorationerna av det hela var ypperligt anpassad och stilfull. Sist men icke minst må nämnas det utmärkta stråkkapellet under ingeniör E. Hjertmans ledning. Detta bidrog genom sina musikaliska prestationer i hög grad till det stämningsfulla helhetsintrycket. Skall man som resumé av det hela göra en jämförelse med fjolårets revy, så var denna kanske i sina uppslag roligare men årets i gengäld till huvudsaklig del finare och sceniskt mera välformad.

Recensentens namn eller signatur framgår ej av det gamla tidningsurklippet. Undertecknad som då ej fyllt 9 år fick följa med föräldrar och syskon till teatern och övervaka revyföreställningen. Tyvärr är minnesbilden av vad som utspelades på scenen ganska oklar, men sången om ”Aurora” har jag inte glömt.

Tills vi ses igen

Allan Lööf